TÄrarna rinner nedför kinderna. Nu blev kvÀllen tung. Tittade tillbaka pÄ bilder frÄn innan du fanns, och efter att du kommit till oss. Din första tid i livet. Det blev för tungt. Jag har sÄ mÄnga bilder. SÄ otroligt mÄnga lyckliga bilder som vittnar
om allt det fina vi vart med om. Dom minnena ska du behÄlla fÀrskt.
TĂ€nk att det var just DU som lĂ„g dĂ€r inne! â€ïž
Du var min revansch. Du var den som verkligen vart satt till vÀrlden i ren och skÀr kÀrlek. Du var den som jag skulle ha vid min sida varenda dag. Jag skulle fÄ finnas dÀr och följa dina dagar, din utveckling. Inte missa ett jota. Du skulle inte bli ett
varannanveckabarn. Vi skulle vara tillsammans enda tills du var mogen att stÄ pÄ egna ben och till slut bilda din egen familj.
Ibland blir det inte som man tÀnkt sig. Och det sliter mitt hjÀrta itu. Det gör sÄ ont att missa varannan vecka av ditt liv.
Jag hoppas du och dina syskon fÄr en annan syn pÄ livet. En annan styrka i att jobba pÄ saker. Jobba pÄ problem. Jobba pÄ att vara starka, vara tillsammans, prata, vara sociala osv.
Jag var helt sÀker pÄ att jag hade hittat dom tvÄ hÀnderna som skulle bli skrynkliga ihop med mina hÀnder. Jag har aldrig varit sÀkrare pÄ nÄgot annat i livet. SÄ fel man kan ha. Jag var sÀker pÄ att det var helt rÀtt virke. En person gjord av stÄl. NÄgon
som hÄller sina ord. NÄgon som stÄr fast vid det Ätaganden man tagit sig.
Men alla felar vi ibland.
En kollega sa idag att en mÀklare sagt att det Àr sÄ sjukt mÄnga skilsmÀssor just nu. MÄnga som Àr i akut behov av boenden osv, pga skilsmÀssa/separation. Hon tyckte det var förjÀvligt och slÀngde sen ur sig "vad fan Àr det med folk idag?! Kan man
för fan inte bara hÄlla ihop?!"
Jag tog nog Ät mig lite. Jag blev berörd och jag sa lite förnÀrmat att "jag har verkligen försökt. Jag har vÀnt mig ut och in för att fÄ det att fungera. Men han gav upp" hon tÀnkte nog inte pÄ vem hon pratade med och sa "ja oj, förlÄt.
Du Àr ju mitt uppe i det dÀr just nu"
Jag mÄr vÀldigt bra i det stora hela men idag kÀnner jag mig sÄ misslyckad och vÀrdelös. Jag blir alldeles matt nÀr jag tÀnker pÄ hur mkt jag/vi genomlidit. Hur mkt vi tagit oss igenom. Och kÀnner att, för vad? Den stackars lilla flickan blev ett skilsmÀssobarn.
Jag vill bara sÀga förlÄt till henne. Men det kan jag inte. Hon skulle inte förstÄ varför jag sÀger förlÄt.
För mÄnga tankar nu ikvÀll. Nu mÄste jag sova sÄ hjÀrnan fÄr vila.
Den lycka jag funnit i mig sjÀlv. Jag önskar jag hade funnit den för ett Är sedan. Att jag fick dela den med min familj. Vad saker hade sett annorlunda ut.
đȘđđđ đ¶đđč đđđ.
